Planerade förändringar i EU ETS I omfattar uppdateringar av marknadsstabilitetsreserven (en mekanism som jämnar ut utbudet av utsläppsrätter), planer på en avkarboniseringsfond (en fond som ska stödja minskade utsläpp) samt ett nytt sätt att räkna fram riktvärden, så kallade benchmarkvärden (schabloner som används när gratis utsläppsrätter delas ut).
Reserv‑benchmarkvärdena (schablonvärden som används om exakta data saknas) föreslås minska med 34 procent under 2026–2030 jämfört med 2021–2025. Det innebär att aluminiumåtervinnare och raffinaderier i Europa kan behöva köpa fler utsläppsrätter.
Högre kostnader för att följa reglerna (compliance‑kostnader, alltså kostnader för att uppfylla kraven) kan pressa marginalerna, eftersom aluminiumpriset sätts globalt och kostnaderna därför inte alltid kan föras vidare till kunderna. European Aluminium har varnat för att detta kan försvaga konkurrenskraften för aluminiumåtervinning i Europa.
Med de nya reformerna i EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS) för 2026–2030 som nu börjar gälla möter europeiska aluminiumproducenter tydlig kostnadspress. Gratis utsläppsrätter minskar kraftigt, vilket tvingar bolagen att köpa fler tillstånd (utsläppsrätter) för sina utsläpp. Det höjer rörelsekostnaderna på ett sätt som konkurrenter utanför EU inte möter.
Det syns redan på koldioxidmarknaden. Terminer på EU:s utsläppsrätt (EUA‑terminer, alltså kontrakt om framtida köp/försäljning av utsläppsrätter) har stigit över 92 euro per ton i den senaste handeln, den högsta nivån på flera månader, när industrin säkrar de rättigheter som behövs för resten av året. Denna kostnadsökning är svår för europeiska raffinaderier att föra vidare, eftersom aluminium prissätts globalt.
För handlare i derivat (finansiella kontrakt vars värde bygger på en underliggande tillgång) skapar detta en tydlig regional skillnad. Det talar för en mer negativ syn på europeiska aluminiumproducenter jämfört med globala konkurrenter. Strategier kan vara att gynnas av att europeiska industribolag utvecklas svagare än ett bredare råvaruindex (ett jämförelseindex för råvaror).
Det globala aluminiumpriset på London Metal Exchange, LME (en stor marknadsplats för metallhandel), ligger runt 2 550 dollar per ton och styrs främst av global tillgång och efterfrågan, inte av dessa specifika europeiska kostnader. Skillnaden gör att pressen i nuläget i stor utsträckning tas i producenternas marginaler. Det gör aktierna mer känsliga för svagare resultat än väntat de kommande kvartalen.
Under 2025 syntes tidig volatilitet (stora svängningar) i aktier i exponerade bolag som Norsk Hydro när benchmarkreformerna diskuterades. När åtgärderna nu genomförs väntas marknaden ta höjd för ett mer varaktigt kostnadstryck. Minskningen med 34 procent i gratis tilldelning är ett konkret tal som kan räknas in i framtida vinstprognoser.
Därför kan handlare överväga säljoptioner (put‑optioner, ett kontrakt som ger rätt att sälja till ett förutbestämt pris) i de mest exponerade europeiska aluminiumbolagen eller så kallade kalenderpositioner i utsläppsrätter (calendar spreads, en strategi som kombinerar kontrakt med olika löptider). Tanken är att efterfrågan på EUAs förblir hög, samtidigt som europeiska producenters lönsamhet faller. Skillnaden mellan stigande insatskostnader och ett pris som är svårt att höja är huvudspåret.
