Bank of England behöll sin styrränta (Bank Rate) på 3,75 %. Beslutet var väntat, men presenterades som ett aktivt val snarare än en passiv paus.

Omröstningen slutade 8–1, där Huw Pill stödde en höjning. Beslutsfattarna pekade på inflationsrisker när högre energipriser sprider sig i ekonomin.

Politiskt fokus på andrahandseffekter

Chefen Andrew Bailey sade att penningpolitiken inte kan stoppa den första effekten av högre globala energikostnader. Målet är i stället att hindra att sådana prischocker slår igenom i löner och i företagens prissättning i bred mening.

Bailey varnade för att vänta på helt säkra bevis innan man agerar. Banken signalerade att den kan agera tidigt om pristrycket breddar sig.

Banken signalerade också att den inte är på väg mot snabbare åtstramning. Den höll räntan i stället för att sänka, för att motverka inflationspress.

Utsikterna beror på energipriserna och krisen i Mellanöstern. En längre energichock ökar riskerna för både inflation och tillväxt.

Konsekvenser för pundet och räntemarknaden

Bank of England styr Storbritanniens penningpolitik med ett inflationsmål på 2 %. Den ändrar styrräntan, vilket påverkar lånekostnader och det brittiska pundet.

När inflationen ligger över målet kan högre ränta stödja pundet, medan lägre ränta kan försvaga det. Kvantitativa lättnader (QE) innebär att centralbanken köper tillgångar, oftast statsobligationer, för att pressa ned räntor och göra kredit billigare; det kan försvaga pundet. Kvantitativ åtstramning (QT) innebär att centralbanken minskar sina innehav, till exempel genom att inte återinvestera när obligationer förfaller; det kan stödja pundet.

Bank of Englands beslut att hålla räntan på 3,75 % bör ses som en fortsatt stram linje, inte som en ren paus. Röstsiffrorna 8–1, med en ledamot som ville höja, visar att kommittén lutar åt en stramare hållning (”hökaktig”, alltså mer inriktad på att bekämpa inflation än att stimulera).

Det syns i färska siffror: KPI-inflationen (CPI, konsumentprisindex) låg kvar på 3,2 % i mars, fortfarande klart över 2 %-målet. För beslutsfattarna är löneökningstakten särskilt viktig: lönerna ökar fortsatt snabbt, runt 6,0 % i årstakt. Det ökar risken att inflationen biter sig fast. Det är just detta som kallas ”andrahandseffekter” – att en första prisuppgång, till exempel via energi, leder till högre lönekrav och att företag höjer priserna mer varaktigt.

Läget försvåras av energimarknaden. Brentolja, ett internationellt riktmärke för oljepriset, har hållit sig stark och handlas ofta över 85 dollar per fat. Den typen av extern prispress kan direkt höja inflationen i Storbritannien och gör avvägningen svårare mellan att hålla tillbaka priser och att undvika att tillväxten bromsar in.

På marknaden för derivat (finansiella kontrakt vars värde följer till exempel räntor) kan detta innebära att antaganden om snara räntesänkningar behöver ses över. Berättelsen om ”hög ränta längre” stärks. Det kan öka intresset för att skydda sig mot att räntor ligger kvar, till exempel via ränteswappar (avtal där man byter rörlig ränta mot fast ränta). Svängningarna (volatiliteten) i optioner på korta räntor kan öka när marknaden tolkar den här mer förebyggande linjen.

Ser man tillbaka på de snabba räntehöjningarna 2023 är det tydligt att banken kan agera kraftfullt om inflationsförväntningarna riskerar att släppa från målet (”tappa fästet”). Ett sådant stramt beslut kan därför ge ett stöd för pundet mot valutor där centralbankerna är mer ”duvaktiga”, det vill säga mer benägna att sänka räntor för att stötta ekonomin. Högre räntor kan göra brittiska tillgångar mer attraktiva för internationellt kapital.